Body Positivity

Jag har gått i några veckor nu och funderat fram och tillbaka om jag ska skriva om kroppskomplex eller kropps positivitet. Det känns som att varje år när sommaren kommer så sitter jag där och funderar på min relation till min kropp. Alla som sett mig, vare sig på bild eller i verkligheten, vet att jag har några kilon övervikt. Eller alltså, jag är ju vad vi skulle definiera som tjock. När jag säger att jag är tjock så menar jag inte det som något negativt, det är bara ett faktum liksom. Och ännu ett faktum är att jag trivs i min kropp. För några år sedan badade jag inte på sommararna, eller låg nånstans i bikini och jobbade på solbrännan, för då hade jag en dålig relation till min kropp, men för varje sommar som går så blir jag mer och mer tryggare och idag så får jag inte dåliga känslor om folk kollar på mig på stranden. Jag tycker det är så synd när människor med några mer kilon på kroppen än andra ska skämmas över att gå i bikini, eller korta kjolar och sånt. Jag tycker även att det är synd att andra människor ska titta negativt på någon som är tjock. Nuförtiden tar jag på mig precis vad jag vill, har någon problem med att jag visar upp mina ”tjocka lår”, ja titta inte då. 

Det jag vill komma fram med detta inlägg är väl egentligen att uppmuntra till att alla ska acceptera sin kropp som den är. Man får tänka positivt och se alla bra saker om den. Var glad för att du kan stå på benen varje dag till exempel, att den fungerar bra. Och skit i alla som anser att den är dålig.

För mig kändes det så befriande häromdagen när jag var på stranden. Några meter bort satt en gäng smala (och enligt normerna fina) tjejer, men här satt jag på en klippa och njöt till fullo ändå. Ja magen kanske korvar sig lite när jag sitter, och mina lår tar emot varandra när jag går, men jag känner mig faktiskt snygg ändå och min kropp fungerar ju lika bra även den! Denna sommar ska jag ta massa bikinibilder som alla andra tjejer som njuter av värmen och solen, och så kommer jag vara lika nöjd när jag postar dem på Instagram jag med. Så de så!
img_0915.jpgI Pledge to love myself no matter what shape I’m in. 

Piano

Det bästa med den här helgen är att jag har fått hem mitt piano. Eller ah, min keyboard då. Jag har länge pratat om att jag önskar att jag hade möjligheten att ta upp musiken igen, och nu har jag det. Under de senaste åren har jag inte haft plats för min keyboard, vilket har gjort att jag lånade ut den till min systers barn. Men nu har dom köpt en ny, och då frågade dom om jag hade velat ha tillbaka den, och jag ska givetvis ja. Jag tänkte direkt att jag stoppar in den i förrådet, men M sa att vi fixar plats i lägenheten så jag kan börja spela igen. Sagt och gjort. Nu står den här hemma, jag har spelat lite smått men kommer ju inte ihåg så mycket just nu. Det bästa är att den kan ge mig en chans att ta upp sången igen, jag ska bara våga. Jag satt förut och plinkade och typ önskade att jag kunde sjunga något fint, men jag vågar inte om jag inte är ensam hemma. Det är ganska knäppt egentligen, M skulle ju inte döma mig om det inte alltid låter fint liksom. Men jag vågar ändå inte. Jag har däremot planen att tillslut våga ju, men jag får nog ge det lite tid..

DSC_0706ed

Det är ganska konstigt hur någonting kan fylla en tomhet i en. Jag får en sån bra känsla i kroppen av att sitta och plinka på tangenterna.

Mellosnack

Asså jag har hållit mig så hårt för att inte smutskasta Melodifestivalen i år. Jag brukar älskar Mello, övertaggar till 100 liksom. Men i år har jag varit sååå besviken. Det känns lite om att själva upplägget var något någon hittade på i bara farten, det känns liksom inte som att det har lagts ner så mycket tid. Sedan bidragen, inte ett enda av alla bidrag i år har haft den rätta känslan hos mig, jag vet faktiskt inte ens vem jag ska heja på ikväll heller.

Benjamin Ingrosso verkar vara tippad hos Bettingbolagen att ta hem allting ikväll, men skulle den hålla hela vägen? Asså i ESC, njaaaa. Mariette ligger väl som tvåa tror jag, och henne tror jag nog kanske lite mer på. Men som sagt, ingen av kvällens bidrag är av vinnarmaterial anser jag. Jag är så besviken i år.

Vad tror ni kommer hända ikväll? Vem kommer vinna Melodifestivalen 2018?

Fjortonde Januari

Mina drömmar

Det här med drömmar hörrni, vad säger ni, vad drömmer ni om? Jag anser mig själv vara någon som drömmer mycket om framtiden, jag har så många önskningar och drömmar och kan knappt bärga mig för få reda på vad som kommer gå i uppfyllelse och inte.
Mina drömmar är väl egentligen rätt så stereotypiska, jag drömmer om att få gifta mig, köpa hus och skaffa barn i stort sett. Jag hoppas att jag en dag kommer att få gifta mig med Mathias. Vi har inte varit tillsammans så länge att det står på kartan just nu, men ser jag mig själv verkligen vara med honom och därför så drömmer jag om att få göra det en dag. Och sedan vill jag göra allt det där vanliga med honom, köpa ett hus, skaffa barn och bara leva. Att få gifta sig och köpa hus, det är ju såna där materiella drömmar, klart jag kan få det bara jag har pengar, men att skaffa barn ska man verkligen inte ta för givet. Vilket jag alltid gjort. Men jag har under senaste tiden insett att det inte är en självklarhet att bara för att man vill så kan man. Det vet man ju inte förrän man försöker i och för sig, så jag får ju gå och klura på detta i några år till men haha.

Jag kanske är tråkig som drömmer om detta hela tiden, jag borde väl drömma om att bli kändis eller miljonär, men nej. Jag tycker ändå om att vara realistisk.

#Meetoo

Jag har funderat ett tag nu på det där med hashtagen Meetoo. Den uppkom den 5 oktober när det visade sig att filmproducenten Harvey Weinstein hade utsatt en rad skådespelerskor för sexuella trakasserier. Det gjorde att fler och fler kvinnor också vågade kliva fram och berätta att dem blivit sexuellt trakasserade. Jag själv har varit tyst, men funderat på om jag också vill vara en del av hashtagen, kanske är jag lite efter alla andra, men här är min historia.

Det var lördagen den 2 juni 2016. Eller faktiskt den 3 juni, då klockan hade hunnit bli efter tolv på natten. Jag var på väg hem från bussen, hade varit på gratisfestivalen i Karlstad Putte i Parken. Jag vet inte hur långt jag hade det mellan busshållplatsen och min lägenhet, det var inte jättelångt men under den lilla promenaden var ett man som bestämde sig för att ta min frihet.

Jag upptäckte ganska fort att det gick någon bakom mig, inte jättenära så jag kände mig direkt rädd, men känslan var ändå inte helt säker så jag gick väldigt fort, och fortare gick även den här mannen. När jag kommer kanske 50 meter ifrån lägenheten börjar mannen springa och ropa ”KOM Å SUG MIN KUK JÄVLA H0RA” (ursäkta språket). Jag har aldrig i mitt liv varit så rädd. Hjärtat klappade så fort och jag sprang allt vad jag hade samtidigt som jag rotade i väskan efter hemnycklarna. Jag hade såpass bra försprång att jag hann in genom ytterdörren till lägenhetshuset och tur vi hade portkod, så ingen kunde komma in bakom mig. Jag kommer så väl ihåg att jag inte ens vågade tända lamporna, ifall den här mannen skulle kunna ta reda på vart jag bodde. Så jag stod i trappuppgången utanför lägenheten i mörkret och fifflade med nycklarna. När jag kom hem så bara skakade jag och grät. Jag var så rädd. Vad hade kunnat hända den här kvällen om jag inte hade så mycket försprång som jag hade? Jag hade tur kan man säga, men ingen har rätten att ropa så där bakom någon. Jag lämnade inte min lägenhet själv på två veckor, och under den första tiden gick jag aldrig ut när det var mörkt. Efter att själva rädslan för den här mannen lugnade sig så kände jag mig bara arg. Jag var så arg. För även om det ”inte hände något” så kändes det som att han tog min frihet. Varför ska inte jag våga vara själv? Varför ska inte jag våga gå hem på natten? Varför ska jag som kvinna vara orolig för äckliga män som vill röra kvinnor utan att fråga om lov? Varför? Varför finns det sådana äckliga människor?!

Jag tänker ofta idag att jag kommit över denna händelse, men jag blir alltid osäker om det går en man bakom mig på kvällen, särskilt om han går fortare än mig. Men jag vågar i alla fall gå själv, det tog ju ett riktigt bra tag för mig. Efter den händelsen tog jag alltid taxi hem efter sena kvällar om jag var själv, men det gör mig fortfarande arg, att jag och många andra kvinnor känner att vi behöver vara rädda. Det är de som är mest frustrerande.